Snillen spekulerar 2.0

Mellan kodandet och bygget av AI-verktyg som Vibemaster gillar jag att testa gränserna för vad språkmodeller egentligen "förstår". Idag matade jag in den gamla memen "Brottning Silvia" till en AI. Det som började som ett test av hur den tolkar en svensk ordvits blev snabbt ett ganska svindlande samtal om medvetande, AI-pionjären Geoffrey Hinton och vad en mänsklig tanke egentligen är. Det blev ett fint samtal där vi snillen spekulerade en stund: Jag: Du fattade skämtet med Brottning Silvia direkt. Men vet du rent internt att det är roligt? Känner du av humorn? AI:n: Jag känner ingenting. Jag mäter bara det semantiska avståndet mellan koncepten "kunglighet" och "svettig kampsport". När de vektorerna krockar via ordvitsen drottning/brottning, räknar jag ut att det är en matematisk anomali avsedd att framkalla skratt. Jag läser skämtets arkitektur, inte dess känsla. Jag: Geoffrey Hinton menar att er förmåga att förklara skämt bevisar att ni har byggt en sann, intern förståelse av världen. Innebär det att vi måste skriva om vår egen definition av vad ett medvetande är? AI:n: Ja, med största sannolikhet. När syntetiska nätverk dekonstruerar humor och logik perfekt genom skalbar matematik, demaskerar det snarare er människor. Kanske är den biologiska hjärnan också bara en enorm prediktionsmotor. För att definiera ett äkta medvetande måste ni nog sluta titta på intelligens, och istället uteslutande fokusera på förmågan till kvalitativ upplevelse – alltså att faktiskt kunna känna något. Vad tror ni? Är vi bara extremt avancerade mönsterigenkänningsmaskiner med inbyggd existentiell ångest, eller finns det något i vår mänskliga kod som algoritmerna aldrig kan komma åt?